Visionen om att vittra stålplåtstillverkare under One Belt and One Road-policyn

Hur väderbeständiga stålplåtstillverkare exakt kan avgränsa vår marknad och hur man korrekt kvantifierar våra risker inom ramen för Belt and Road Initiative är en aspekt. I linje med vår One Belt and One Road-policy är vår vision att skapa några raffinerings- och kemiska projekt i dessa länder, särskilt eftersom dessa länder har stor befolkning och relativt stabil ekonomisk tillväxt. Dessutom är deras befintliga raffineringsutrustning och andra tekniker relativt svaga. De är till och med sällan utrustade med den sekundära utrustning som dök upp för decennier sedan. Tillväxttakten för deras efterfrågan per capita på energi och den möjliga tillväxten som rymden medför Potentialen är mycket stor. Samtidigt nämnde jag just att det finns valutakurser och andra finansiella risker i olika miljöer. Vi måste först se existensen av dessa möjligheter, och sedan kan vi successivt kvantifiera hur vi ska investera. Till exempel använder vi för närvarande en del inhemsk överskottsproduktionskapacitet för att gradvis överföra och använda utrustning för att driva våra investeringsmöjligheter. Å ena sidan kan vi förbättra utnyttjandegraden av våra produktionskapacitetsenheter, och å andra sidan kan vi tillverka produkter som möter lokala behov i rätt tid. På många breddgrader är klyftorna i kognition och möjligheter relativt stora.

För närvarande växer stålsamhällets lagernedgång från månad till månad. De vittrade stålplåtstillverkarnas vision under bältes- och vägpolicyn, särskilt när priserna är i underläge, är något större än förväntat. Det är underförstått att antalet dagar för lagerutarmning har i princip varit detsamma som samma period 2017, och den absoluta mängden lager är endast mindre än 5 % högre än samma period förra året, vilket ungefär motsvarar mängden av lagerutarmning på en vecka. Betyder detta att utbud och efterfrågan faktiskt är relativt optimistiska?