Stål? Vitterande stål

Vad är stål? Hur används den? Varför är vittringsstål - Corten ett populärt samtida material? Först och främst är stål vad som kallas en legering, eller en kombination av två eller flera metalliska element. Människor har utvecklat legerade metaller i århundraden i syfte att ge ytterligare styrka eller korrosionsbeständighet. Stål är en legering av järn och en liten mängd kol (cirka 2%). Historiska uppgifter pekar på dess första utveckling i England på 1800-talet, men det är allmänt trott att dess fulla utveckling inträffade mellan 1930- och 1970-talen. Stål är det mest använda materialet för infrastruktur och industriellt byggande i världen idag.

Baserat på sin kemiska sammansättning kategoriseras stål i tre huvudgrupper: kolstål, låglegerade stål och höglegerade stål. Huvudkomponenten i stål är järn, en metall som inte är mycket hårdare än koppar i sitt rena tillstånd. Att justera kolhalten är det enklaste sättet att ändra stålets mekaniska egenskaper. Tillsats av andra legeringselement tillåter också härdning vid högre temperaturer, vilket resulterar i ett stål med bättre duktilitet vid samma hårdhet och styrka. Det finns tusentals publicerade, registrerade eller standardiserade stålsorter världen över, alla med olika kemisk sammansättning. Alla dessa olika typer av stål har många möjliga värmebehandlingar, mikrostrukturer, kallformningsförhållanden, former och ytfinish. Ett välkänt exempel är det välkända rostfria stålet.

Vitringsstål, varumärkesskyddat COR-TEN-stål och Corten-stål, är en mjukstållegering designad för att eliminera behovet av målning och för att utveckla ett stabilt rostliknande utseende efter flera års exponering för väder och vind. Den utvecklades först i USA 1933 av US Steel. Vitringsstål var den första och tidigaste av de sex nuvarande kategorierna av höghållfasta låglegerade stål. Vitringsstål anses vara det starkaste, med atmosfärisk korrosionsbeständighet 4 till 8 gånger högre än vanligt mjukt stål. En unik egenskap hos vittringsstål är att de, som ett resultat av exponering för utomhusbruk, utvecklar en tunn brun patina som skiljer sig i utseende, sammansättning och struktur från andra typer av patina. Med tiden, med konstant exponering för cykler av vätning och torkning, blir denna patina orange och sedan rödbrun. Efter ett års exponering, särskilt i stadsmiljöer, blir patinan mörkbrun.